Novellisten

 

 

Flickan som mist sin mamma såg ut genom sovrumsfönstret. Exakt vad hon tittade på gick inte att avgöra. Det kunde kanske varit på hur regnet duggade över de mycket grå och tråkiga lägenhetshusen, eller hur stjärnljuset pressade sig fram ur vårhimlen. Det var också möjligt att hon betraktade killen som låg med ansiktet ned i leran mitt ute på parkeringsplatsen.

Veckan innan hade flickan, eller den unga kvinnan, fyllt femton. Den lyckliga fadern men samtidigt olyckliga änkemannen hade köpt en prinsesstårta och tillsammans hade de skålat i köptårtans ära. Mer firande än så hade det inte blivit, eftersom inga släktingar längre kom på besök; flickan hade heller inga vänner, inte ens falska vänner. Där hon nu satt, med regnet smattrande mot fönstret, fantiserade hon om hur killen på parkeringen, av ren tacksamhet, skulle bli hennes vän om hon gick ned till honom. Det var en fantasi som förvånade henne, eftersom hon egentligen inte tyckte om människor.

De blå ögonen blinkade. Var det något med honom som hon sympatiserade med? Samtidigt som flickan funderade på saken smekte hon över knappsatsen på sin mobiltelefon. 1 – 1 – 2. Det var egentligen allt hon behövde göra. 1 – 1 – 2, sen var det klart. Hon blinkade igen, bet sig i läppen i beslutsångest och väntade på att någon annan skulle gå fram till killen. Hon var inte van vid att ta beslut, det var nästan alltid andra som gjorde det åt henne.

”Att inte välja är också att välja” viskade hon, imma bildades på fönsterrutan. Hon tittade på sin spegelbild i fönstret – som om hon såg ett offer i en skräckfilm – med förfäran blandat med äckel.

Bestäm dig då, din fega jävel.

Flickan drog ett kort andetag, reste sig ur sängen, kastade av sig täcket, klädde på sig och gick sen ut till korridoren med de brunblommiga tapeterna för att sedan fortsätta till hallen.

Pappan hade köpt en svart läderjacka åt henne, som en present. Den skulle passat en starkare person bättre, men han skulle bli ledsen om hon sa så, så hon bar den ändå.

Utklädd till en häftig brud med läderjacka gick hon ut ur porten, runt huset och ned för den backe som ledde mot parkeringen. Killen låg kvar där han nu legat en god stund, vilket gjorde henne glad. Om han flyttat sig så hade hon ju agerat för sent, och hon kände sig redan stolt över sig själv för att hon agerat alls.

Trots vädret så hade han ingen jacka, han bar en mörkblå t-shirt och ett par mörka jeans med häng. Hans färgglada underkläder stod ut som ett ljus i ett mörkt rum, och det var också på dem flickan fäst sin blick då hon något osäker närmade sig honom.

”Hej” sa hon artigt, men så tyst att han förmodligen inte ens skulle hört henne om han var vid medvetande.

Stilla väntade hon på ett svar.  Nej, hon visste att han var medvetslös, hon vågade bara inte göra något annat. Visste inte. Kunde inte. Regnet tyngde ned det råttfärgade håret och det la sig platt över hennes huvud. Efter någon minut gick hon fram, hukade sig ned och knackade honom på axeln så försiktigt hon kunde. ”Hur mår du?”

Han grymtade av beröringen och mumlade en mening på ett språk som flickan inte kunde. Förvånande, men också rätt coolt.

Av en impuls så rullade hon runt honom, så att han inte längre låg med rumpan upp och ansiktet ned. Mycket försiktigt torkade hon sen bort leran från hans ansikte med hjälp av den våta jackärmen. Killen blödde ovanför det ena ögonbrynet, någon hade slagit, eller ryckt, i ringpiercingen där.

”Pratar du svenska?” frågade hon osäkert.

Han hostade till, öppnade långsamt ögonen och såg på henne. ”Va’ sa du?”

”… hur mår du?”

”Skit” svarade han direkt. ”Vart e jag?”

”På en parkeringsplats.”

”Jaha. Skit.” Killen satte sig upp, blinkade till och såg för ett ögonblick ut som att han skulle stupa framlänges, men verkade hitta sin balans i tid.

”Jaha, vad heter du?” frågade han samtidigt som han undersökte sin piercing med ena handen.

”Irma” sa hon lågt.

”Vilma”, muttrade han, ”schyst namn.” Han reste sig klumpigt, nickade åt henne och såg sig om hastigt, som för att orientera sig.

”Vad heter du?” frågade flickan som inte hette Vilma.

”Zack.”

”Är du rysk?”

Han hejdade sig och såg nyfiket på henne. ”Hur visste du det?”

”Du….” Hon ångrade sig. ”… du ser lite rysk ut.”

”Det va’ som fan.” Han log åt henne, vände sig om och började gå.

Hennes knän frös, men flickan satt kvar och såg efter Zack. ”Det var så lite så” viskade hon för sig själv.

Kanske säger det där inte så mycket, ryckt ur sitt sammanhang, men det var i alla fall det första inlägget. Må det bli många fler... !!